Låt barnet hitta på sagan: så skapar ni berättelser tillsammans

Ett barn som får berätta egna sagor tränar det som läsning och skrivande senare bygger på: att hålla ihop en händelse, förklara varför något spelar roll och välja ord. Det kräver ingen förberedelse, bara en vuxen som lyssnar och skriver. Här är hur det kan gå till från tre års ålder, vad forskningen säger och hur sagan till sist kan bli en riktig bok.

Varför det är värt en kvart

I en amerikansk studie följde forskare 32 barn från fem till åtta års ålder. De femåringar som i sina berättelser förklarade varför något spelade roll, inte bara vad som hände, förstod texter bättre när de var åtta. De som hade bäst grepp om hur en berättelse hänger ihop skrev bättre berättelser själva tre år senare (Griffin m.fl., 2004).

En genomgång av 40 studier om att träna barns berättande fann att det fungerar, och att det som fungerade bäst hade samma inslag: att man pratar om hur en berättelse är byggd, att bilder och ord hjälper till att minnas, och att barnet får berätta många gånger (Pico m.fl., 2021).

Det är inte bara en skolfråga. Förskolans läroplan säger att barn ska få utveckla sin förmåga att leka med ord, berätta och uttrycka tankar, och att skapa i olika uttrycksformer (Lpfö 18). Hemma behövs ingen plan. Det räcker att någon frågar, lyssnar och skriver ner.

Vad barn klarar i olika åldrar

Logopeder brukar beskriva barns berättande i steg. Runt två till tre år räknar barnet upp saker som händer efter varandra. Vid tre till fyra hänger händelserna ihop, men utan någon riktig handling. Vid fyra till fem kommer ordningen, och från ungefär fem till sju år kommer det som gör en saga till en saga: ett problem och en lösning (NHS, efter Applebee).

Stegen är en riktning, inte ett schema. Det som spelar roll är att möta barnet där det är: en treåring behöver frågor som hjälper berättelsen vidare, en sjuåring kan få hjälp att bygga en början, en mitt och ett slut.

3–4 år: berätta om det som hände

Börja med det barnet redan vet. Be barnet berätta om dagen på förskolan, om en saga ni har läst eller om bilden det just ritade. Fråga hellre och vad hände sen? än vad som var roligast, och upprepa barnets egna ord innan du frågar vidare.

Samma sak fungerar när ni läser. Pausa och låt barnet berätta vad som händer på bilden, och byt roller så att barnet blir den som berättar och du den som frågar. Det kallas dialogisk läsning, och den har visat sig ge barn ett rikare språk (What Works Clearinghouse).

Forskare vid Göteborgs universitet har filmat hur tre- till femåringar återberättar sagor. Barnen anpassar berättelsen efter den som lyssnar, behåller dess uppbyggnad och använder röster och gester. Förmågan finns alltså tidigt, men den behöver utrymme och en vuxen som tar den på allvar (Göteborgs universitet).

5–6 år: barnet berättar, du skriver

I femårsåldern kan de flesta hitta på en hel saga, men skriva den kan de inte. Där kommer du in. Läraren och författaren Vivian Paley lät barnen diktera sina berättelser, ord för ord, medan hon skrev. Sedan spelade barnen upp sagan samma dag, på en scen markerad med tejp på golvet, och den som hade berättat fick välja sin roll. Skolverket beskriver metoden i sitt material för förskolan (Läslyftet).

Några saker gör stor skillnad. Skriv exakt det barnet säger, utan att rätta. Läs upp varje mening innan barnet fortsätter. Fråga om sådant som är oklart, som vem som säger något, men låt bli att föreslå vad som ska hända. Och läs hela sagan högt till sist, gärna för någon mer än dig.

Talar ni flera språk hemma kan sagan skrivas på det språk barnet berättar på. Det är barnets berättelse, och den blir bäst på det språk där orden kommer lättast.

7–9 år: inledning, händelseförlopp och avslutning

I årskurs ett till tre lär sig barnen i skolan hur en berättande text kan byggas upp med inledning, händelseförlopp och avslutning, och hur man beskriver en person. De skapar också texter där ord och bilder hör ihop (Lgr22, svenska).

Hemma kan det bli en lek. Rita hjälten först och bestäm vad den heter, vad den är bra på och vad den är rädd för. Rädslan blir ofta sagans problem. Låt hjälten försöka lösa problemet tre gånger: två försök som misslyckas, och ett som lyckas. Det är ett gammalt grepp, och det ger sagan en mitt. Vår sagomall följer just den ordningen.

Verktyg som får sagan att starta

Det svåraste är ofta första meningen. Tärningar med ord eller bilder ger en början som ingen behöver hitta på: vem, var och vad som händer. Våra sagotärningar går att skriva ut och klippa ut, och på sidan går det att slå dem direkt.

Många barn berättar lättare om de ritar först. En teckning ger något att peka på, och hjälten får ett utseende innan den får en historia. Vill barnet ha hjälp med formen finns enkla figurer att rita steg för steg.

Sagostenar, små stenar med en bild på var och en, fungerar på samma sätt: barnet drar en sten i taget och berättar vidare. Sådana verktyg är inte studerade ett och ett, men de ger det som genomgångarna pekar ut, bilder att hålla fast vid och en tydlig ordning.

Så här kan det låta

Ett exempel på hur en saga växer fram när en femåring och en vuxen slår sagotärningarna: en robot på månen hittar en hemlig karta.

– Vad heter roboten?

– Blinka. Hon blinkar när hon tänker.

– Och vad står det på kartan?

– Ett kryss. Vid en krater.

– Vad finns där, tror du?

– En glass som aldrig smälter, för det är så kallt på månen.

– Vad händer när Blinka går dit?

Den vuxna har inte hittat på något. Hon har frågat, upprepat och skrivit. Sagan är barnets, och den har redan en hjälte, en plats, ett mål och något som kan gå fel.

När sagan är klar

Läs den högt samma kväll, och igen nästa. Barn som har hittat på en saga vill ofta höra den flera gånger, och lägger till nya detaljer varje gång. Spela upp den, låt mormor höra den i telefon, sätt upp teckningen på kylskåpet.

Vill ni spara den kan den bli en bok. Forskning om personliga böcker visar att barn lär sig nya ord bättre i de delar av en bok som handlar om dem själva, och att de pratar mer om sådana böcker (Kucirkova m.fl., 2014). Samma forskare påminner om att en bok om barnet ska öppna nya tankar, inte bara spegla det barnet redan vet (The Psychologist, 2015). En saga som barnet själv har hittat på gör båda: den är barnets egen, och den tar barnet någonstans dit det aldrig har varit.

Vill du läsa en färdig saga i kväll i stället finns sagor för barn att läsa högt, och om varför högläsningen spelar roll står det mer i texten om högläsning.

Vill du se hur en färdig bok blir innan du bestämmer dig? Bläddra i våra exempelböcker.