Bilderna i boken tecknas utifrån ett enda foto, så det fotot betyder mycket. Med bra ljus, ett avslappnat ansikte och en genomtänkt beskärning blir det lättare för barnet att känna igen sig på varje sida.
Ljuset först
Ljuset avgör mer än kameran. Bäst är dagsljus som faller mjukt över ansiktet, till exempel när barnet sitter en bit in i rummet, vänt mot ett fönster eller lite snett mot det. Då syns ögonfärg, fräknar och hudton som de är, och ansiktet får sin form utan svarta partier.
Undvik stark middagssol. Den ger kisande ögon och hårda skuggor under näsa och haka, och skuggor kan lätt tolkas som drag i ansiktet. En mulen dag utomhus är däremot utmärkt, eftersom molnen sprider ljuset jämnt. Inomhus på kvällen kommer ljuset ofta rakt uppifrån från en taklampa, vilket gör ögonen mörka och färgerna gula. Blixt plattar till ansiktet och kan ge röda ögon, så stäng av den om du kan.
Ett enkelt test innan du trycker av: titta på barnets ögon på skärmen. Syns en liten ljusprick i dem, och syns båda ögonen lika tydligt, är ljuset oftast bra.
Rakt framifrån och i ögonhöjd
Den som tecknar behöver se hela ansiktet: båda ögonen, näsan, munnen och gärna öronen. Ett foto rakt framifrån, eller med huvudet bara lite vridet, fungerar bäst. En profilbild visar bara halva ansiktet, och ett foto snett uppifrån gör pannan stor och hakan liten.
Gå ner på huk så att kameran hamnar i höjd med barnets ögon. Det låter självklart, men de flesta bilder på små barn tas från en vuxens höjd, och då blir proportionerna fel. Låt huvud och axlar fylla en stor del av bilden, men stå inte för nära: på kort avstånd förstorar mobilens vidvinkel näsan och krymper öronen. En dryg armlängd brukar ge ett naturligt resultat.
Bakgrunden spelar mindre roll, men en lugn vägg eller en dörr gör det lättare att se var håret slutar än en bokhylla full av saker.
Ett ansikte som är barnets eget
Ett lugnt, vänligt ansiktsuttryck ger den mest träffande likheten. Ett stort skratt där ögonen blir smala streck, eller en grimas för kameran, ändrar formen på hela ansiktet. Ett litet leende, eller ett neutralt ansikte med öppna ögon, är lättare att känna igen i scener där barnet ska vara modigt, nyfiket eller sömnigt.
Det enklaste sättet att få fram ett sådant uttryck är att inte be om det. Prata om något barnet tycker om, ställ en fråga, eller låt ett syskon stå bakom dig och vinka. Ta många bilder i rad och välj efteråt. ”Säg omelett” ger för det mesta ett stelt leende som inte liknar barnet alls.
De allra minsta sitter sällan still. Då går det bra att ta bilden när barnet ligger på rygg på en filt och du står ovanför, så länge ansiktet är vänt rakt mot kameran och ljuset kommer från sidan.
Glasögon, hår och kläder
Har barnet glasögon jämt hör de till ansiktet, och då ska de vara med på fotot. Se bara till att glasen inte speglar ljuset så att ögonen försvinner – ofta räcker det att barnet sänker hakan lite eller att du flyttar dig ett steg åt sidan. Solglasögon, kepsar, mössor, nappar och händer framför munnen döljer däremot det som gör barnet till barnet.
Håret är en stor del av likheten. Välj ett foto där frisyren ser ut som den brukar: har barnet nyklippt lugg eller oftast två flätor är det så det ska synas. Hår som ligger fritt runt ansiktet visar längd och färg bäst. Kläderna spelar mindre roll än ansiktet, men en enkel tröja är ett säkrare val än ett plagg med stort tryck, figurer eller text.
Syskon, vuxna och husdjur – ett foto var
Ska fler vara med i berättelsen, till exempel en storasyster, en farfar eller hunden, behöver var och en ett eget foto. På ett gruppfoto är det svårt att veta vem som är vem, och ansiktena blir dessutom små. Samma råd gäller för alla: dagsljus, ansiktet framifrån och inget som skymmer.
Husdjur sitter sällan still. Fotografera hellre när djuret är trött, gärna i dagsljus på golvet, och sätt dig på dess nivå. Det viktiga är att pälsens färg och tecken syns tydligt: den vita tassen, fläcken över ena ögat, de långa öronen. Håll en godisbit precis ovanför kameran, så tittar djuret ofta åt rätt håll.
Ska en kompis vara med i boken, fråga kompisens föräldrar innan du laddar upp ett foto på deras barn.
Vuxna glömmer ofta att de också behöver ett bra foto. Ett utsnitt ur en semesterbild med solglasögon blir sämre än en snabb bild vid köksfönstret.
Mobilen räcker gott
Du behöver ingen systemkamera. Torka av linsen först – ett fingeravtryck gör bilden dimmig, och det märks mer än man tror. Använd gärna kameran på telefonens baksida, som oftast är bättre än selfiekameran. Zooma inte med fingrarna; gå närmare i stället, eftersom digital zoom gör bilden suddig.
Stäng av filter, skönhetsläge och porträttläge. Filter ändrar hudton och ögonfärg, och porträttläget suddar ut bakgrunden på ett sätt som ibland tar med sig hårets kanter. Med små barn är bildserie ett bra knep: håll in avtryckaren, så får du många bilder på en sekund och kan välja den där ögonen är öppna.
Skicka originalfilen. En bild som har gått via en chattapp, eller som är en skärmdump av en annan bild, har ofta tappat skärpa på vägen.
Beskär med marginal
När du har valt en bild, beskär den så att bara barnet syns, med huvud och axlar och lite luft runt omkring. Skär inte av hakan, pannan eller håret i kanten; den som tecknar behöver se var huvudet slutar. Ta bort andra personer helt, även om det bara är en arm eller en axel i utkanten av bilden.
Beskär inte heller så hårt att ansiktet blir pixligt. Ser bilden suddig ut när du förstorar den på telefonen, välj hellre en annan där barnet var närmare kameran.
De flesta telefoner har ett verktyg för beskärning direkt i bildgalleriet. Spara gärna den beskurna bilden som en kopia, så finns originalet kvar om du vill göra om.
Det här ger sämre likhet
Vissa foton är fina minnen men dåliga förlagor: bilder i motljus där ansiktet blir mörkt, bilder tagna på långt håll, foton med ansiktsmålning eller utklädnad, gruppbilder från kalas och bilder där barnet tittar ner i en bok eller en skärm. Detsamma gäller gamla bilder från när barnet var mindre.
Ett nytt foto är nästan alltid bättre än ett gammalt. Barn förändras fort, och en bild från de senaste månaderna ger en bok som stämmer med hur barnet ser ut nu. Blir någon bild i boken inte som du tänkt dig kan den göras om efteråt, men ett bra foto från början sparar tid. När du har bilden klar kan du skapa boken och se resultatet efter några minuter.
Vad som händer med fotot
Ett foto av ett barn är personligt, och det är rimligt att fundera över var det tar vägen. Fotot du laddar upp används bara för att göra bilderna i barnets bok, inte till något annat. Välj ändå en bild du känner dig bekväm med: en vanlig vardagsbild räcker, och den behöver inte visa var ni bor eller vilken skola barnet går i.
Har du frågor om hur foton och uppgifter hanteras finns svaren samlade under hjälp.
Är barnet stort nog att ha en åsikt, fråga gärna vilken bild hen själv tycker om. Den som har fått välja sin egen bild brukar vara extra nyfiken på boken.
Vill du se hur en färdig bok blir innan du bestämmer dig? Bläddra i våra exempelböcker.
