Draken som klev ut ur teckningen

Elis hade ritat en drake. Den var grön och rund som en potatis, hade tre röda horn, en orange vinge, ett stort öga och ett rosa hjärta mitt på magen. Elis döpte den till Knut och satte upp teckningen på väggen bredvid sängen.

– Godnatt, Knut, sa Elis och släckte.

Mitt i natten vaknade Elis av ett ljud. Skrap, skrap. Skrap, skrap.

Elis tände nattlampan. Teckningen var tom. Där draken skulle ha suttit fanns bara vitt papper och lite grönt kladd i ena hörnet. Och på golvet, stor som en katt och lika grön som kritan, satt Knut och blinkade med sitt enda öga.

– Hej, sa Knut. Hans röst lät som när man drar en krita fort över ett papper. Jag är hungrig.

– Vad äter drakar? viskade Elis.

– Färger, sa Knut, som om det var självklart.

Elis tog fram burken med kritor. Knut nosade på dem och valde en blå. Han knaprade i sig den som en morot, och genast blev hans vinge blå som himlen. Han provade att flaxa. Han lyfte en liten bit från golvet och landade på rumpan.

– En vinge till, sa Knut. Då kan jag flyga på riktigt.

Elis ville gärna rita en vinge till. Men blått fanns det bara en krita av, och den satt i Knuts mage. Den stora kritlådan låg i köket.

Hallen var mörk. Golvet knarrade. Knut kröp ihop bakom Elis ben.

– Är du rädd? frågade Elis.

– Drakar är aldrig rädda, sa Knut med darrig röst. Men det är bäst att du går först.

De smög genom hallen, förbi pappas jacka som såg ut som ett troll i mörkret, ända fram till köket. Där stod kritlådan på bordet. Elis klättrade upp på en stol och sträckte sig efter den.

Då hördes ett surr. Ett litet grönt ljus tändes nere vid golvet, och något runt och platt började rulla rakt mot dem.

– MONSTER! skrek Knut och hoppade upp i Elis famn.

Det var robotdammsugaren. Den brukade köra på natten när alla sov. Den surrade och vände, och sög upp allt som låg på golvet. Och en drake som är gjord av krita, det är ju nästan som smulor.

– Den tar inte dig, sa Elis och höll Knut hårt. Jag lovar.

Elis räckte ut en fot och puttade dammsugaren åt andra hållet. Den surrade förvånat, tänkte efter och åkte iväg in under köksbordet.

Knut tittade upp. Hans hjärta på magen lyste lite rosa.

– Du var modig, sa han.

– Du med, sa Elis. Du följde ju med.

Utanför köksfönstret hade himlen börjat ljusna. Knut såg plötsligt orolig ut.

– Jag måste hem innan solen kommer upp, sa han. En teckning måste vara på sitt papper på morgonen. Annars kommer den aldrig tillbaka.

De sprang genom hallen, förbi trolljackan, in i rummet. I farten nappade Knut åt sig en blå krita ur lådan. Han tog sats och hoppade rakt in i det vita pappret. Det prasslade, och så satt han där igen, platt och stilla, precis där Elis hade ritat honom.

Elis kröp ner under täcket och somnade innan huvudet nådde kudden.

Fast riktigt likadant var det inte.

När pappa kom in för att väcka Elis var draken på teckningen likadan som förut, med tre röda horn och ett rosa hjärta. Men vingen var blå. Och i ena tassen höll den en liten blå krita.

– Har du ritat om den? frågade pappa.

– Nej, sa Elis och log. Han har ätit.

Den morgonen ritade Elis färdigt teckningen: en vinge till, och bredvid draken en liten säng, så att Knut hade någonstans att sova till nästa natt.