Igelkotten som bäddade för vintern

Det var höst i skogen. Löven hade blivit gula och röda, och kvällarna kom tidigt. Den lilla igelkotten Isak gäspade så att alla taggarna rörde sig.

– Snart är det vinter, sa han. Då måste jag sova. Men först måste jag bädda.

Isak trippade iväg på sina små fötter. Tipp, tapp. Tipp, tapp.

Under granen satt ekorren och sorterade kottar.

– Ekorre, sa Isak. Har du något mjukt till min säng?

Ekorren tänkte efter. Sedan plockade den en bit mossa från en sten.

– Här, sa ekorren. Mossa är mjuk och grön och luktar skog.

– Tack, sa Isak. Han tog mossan och trippade vidare. Tipp, tapp. Tipp, tapp.

Vid bäcken satt en liten fågel och putsade fjädrarna.

– Fågel, sa Isak. Har du något mjukt till min säng?

Fågeln ruskade på sig, och en fjäder seglade ner, vit och lätt.

– Här, sa fågeln. En fjäder är varm och lätt som ett andetag.

– Tack, sa Isak. Han tog fjädern och trippade vidare. Tipp, tapp. Tipp, tapp.

Uppe på kullen stod den gamla eken. Det var skogens äldsta träd, och det hade många löv kvar.

– Ek, sa Isak. Har du något mjukt till min säng?

Det blåste lite. Eken suckade med alla sina grenar, och löven singlade ner, ett och ett, gula och bruna och torra. De lade sig i en hög precis vid Isaks fötter.

– Här, susade eken. Mina löv är torra och prassliga. Under dem är det varmt hela vintern, ända tills våren kommer.

– Tack, sa Isak.

Han lade mossan längst ner. Ovanpå lade han fjädern. Sedan kröp han in under ekens löv, och löven lade sig över honom som ett täcke.

Det var mjukt. Det var varmt. Det luktade skog.

Isak rullade ihop sig till en liten, rund boll. Han andades in, långsamt. Och ut, ännu långsammare.

Borta under granen lade sig ekorren i sitt bo. Vid bäcken stack fågeln huvudet under vingen. Eken stod stilla och vaktade.

Och den första lilla snöflingan föll, alldeles tyst, på lövhögen där Isak sov.

Godnatt, Isak. Godnatt, skogen. Godnatt, du.