Musen i pepparkakshuset

Första advent byggde Majken och pappa ett pepparkakshus. Det fick fyra väggar, ett tak med florsockersnö och en dörr som pappa skar ut lite snett. Majken satte en röd gelébit som dörrhandtag och en mandel på skorstenen. Sedan ställde de huset i köksfönstret, mellan adventsljusstaken och den gamla tomten med skägg av bomull.

Nästa morgon var det något som inte stämde.

I ena hörnet av taket fanns ett litet hål, inte större än en ärta. På fönsterbrädan låg smulor.

– Det var väl du som smakade, sa pappa.

– Det var det inte alls, sa Majken.

Hon hämtade sitt ritblock och ritade av hålet, smulorna och huset, precis som en riktig detektiv.

Morgonen efter var gelébiten borta från dörren. Morgonen därpå gick en liten ränna rakt genom florsockersnön, som om någon hade släpat något tungt efter sig.

Och på luciadagen, när Majken kom ner i nattlinne med glitter i håret, såg hon dem.

Små, små fotspår i snön på taket. Fyra tår fram och ett streck bakom, som en svans.

– Någon bor i vårt pepparkakshus, viskade hon.

Hon berättade det inte för pappa. Han skulle bara säga att man måste sätta ut en fälla. I stället tänkte hon på vad mormor brukade säga: till jul ska man ställa ut en skål gröt till tomten, annars blir han sur och ställer till med bus.

Den som bodde i pepparkakshuset var nog ingen tomte. Men gröt tycker alla om, tänkte Majken.

Så på kvällen före julafton tog hon en fingerborg ur mormors sylåda. Hon fyllde den med risgrynsgröt från middagen, lade ett russin ovanpå och ställde den precis utanför den sneda dörren.

– Varsågod, viskade hon. Och god jul.

Natten mot julafton kunde Majken inte sova. Huset knäppte och knarrade, och ute föll snön så tyst att den nästan hördes. Till slut tog hon ficklampan och smög nedför trappan, förbi granen som doftade skog, in i det mörka köket.

Hon tände inte lampan. Hon satte sig bara på golvet och väntade.

Först hände ingenting. Sedan hördes ett litet skrap. Den sneda dörren öppnades, och ut kom en mus. Den var grå som damm och hade en röd tråd knuten runt halsen som en halsduk. I famnen bar den något grönt.

Musen lade ner det den bar i snön på taket. Det var ett barr från granen i vardagsrummet. Den reste barret upp och tryckte fast det med en klick florsocker. Högst upp satt en smula som glittrade.

Musen hade gjort en egen julgran.

Majken höll andan. Musen vände sig om och såg rakt på henne. Den sprang inte. Den bara tittade, och morrhåren darrade lite.

– God jul, viskade Majken.

Musen satte sig vid fingerborgen och åt gröt. Den åt upp allt, allra sist russinet, och sedan gick den in genom dörren och drog igen den efter sig.

På julaftons morgon var fingerborgen tom och blank, som om någon hade slickat den alldeles ren. Bredvid den stod den lilla granen av ett enda barr. Majken visste att den var till henne.

Hela julen fick pepparkakshuset stå kvar i fönstret, och ingen fick äta av det. När julen skulle dansas ut på tjugondag Knut och pappa ville slänga det, sa Majken nej.

– Någon bor där, sa hon. Och det är vinter.

Pappa tittade på henne. Sedan tittade han på den lilla granen av ett enda barr.

– Förrådet, sa han. Där är det torrt.

Så pepparkakshuset flyttade ut i förrådet, på en hylla där det var torrt och lugnt. Majken fyllde fingerborgen på nytt varje lördag. I ritblocket ritade hon musen också, med röd halsduk.

Och om du någon kväll i januari smyger förbi förrådet och tittar riktigt noga, kan du kanske se ett litet sken i ett fönster av pepparkaka.