Nissen i pepparkakshuset

Första advent byggde Majken och pappa ett pepparkakshus. Det fick fyra väggar, ett tak med florsockersnö och en dörr som pappa skar ut lite snett. Majken satte en röd gelébit som dörrhandtag och en mandel på skorstenen. Sedan ställde de huset i köksfönstret, mellan adventsljusstaken och den gamla tomten med skägg av bomull.

Nästa morgon var det något som inte stämde.

Den sneda dörren stod på glänt, fast den hade varit stängd.

– Det var väl du som pillade, sa pappa.

– Det var det inte alls, sa Majken.

Hon hämtade sitt ritblock och ritade av dörren och huset, precis som en riktig detektiv.

Morgonen efter satt gelébiten på skorstenen och mandeln på dörren. Morgonen därpå gick ett smalt spår rakt nerför florsockersnön på taket, som efter en pulka.

Och på luciadagen, när Majken kom ner i nattlinne med glitter i håret, såg hon dem.

Små, små fotspår i snön på taket. Inga tassar, utan kängor med klack, inte större än riskorn.

– Någon bor i vårt pepparkakshus, viskade hon.

Hon berättade det inte för pappa, inte än. En riktig detektiv säger ingenting förrän hon är säker. I stället tänkte hon på vad mormor brukade säga: till jul ska man ställa ut en skål gröt till tomten, annars blir han sur och ställer till med bus.

Dörren, gelébiten, pulkaspåret. Det var bus, alltihop. Den som bodde i pepparkakshuset var nog en tomte, fast en pytteliten. En tomtenisse. Och en så liten nisse behöver ingen stor skål, tänkte Majken.

Så på kvällen före julafton tog hon en fingerborg ur mormors sylåda. Hon fyllde den med risgrynsgröt från middagen, lade ett russin ovanpå och ställde den precis utanför den sneda dörren.

– Varsågod, viskade hon. Och god jul.

Natten mot julafton kunde Majken inte sova. Huset knäppte och knarrade, och ute föll snön så tyst att den nästan hördes. Till slut tog hon ficklampan och smög nedför trappan, förbi granen som doftade skog, in i det mörka köket.

Hon tände inte lampan. Hon satte sig bara på golvet och väntade.

Först hände ingenting. Sedan hördes ett litet skrap. Den sneda dörren öppnades, och ut kom en tomtenisse. Han var inte högre än Majkens lillfinger, hade ett vitt skägg ända ner till bältet och en röd luva så lång att tofsen nästan släpade i snön. I famnen bar han något grönt.

Nissen lade ner det han bar i snön bredvid huset. Det var ett barr från granen i vardagsrummet. Han reste barret upp och tryckte fast det med en klick florsocker. Högst upp satte han ett korn pärlsocker som glittrade.

Nissen hade gjort en egen julgran.

Majken höll andan. Nissen vände sig om och såg rakt på henne. Han smet inte in. Han bara tittade, och skägget darrade lite, som om han log under det.

– God jul, viskade Majken.

Nissen satte sig vid fingerborgen och åt gröt. Han åt upp allt, allra sist russinet. Sedan lyfte han på luvan mot Majken, gick in genom dörren och drog igen den efter sig.

På julaftons morgon var fingerborgen tom och blank, som om någon hade skrapat den alldeles ren. Bredvid den stod den lilla granen av ett enda barr. Majken visste att den var till henne.

Hela julen fick pepparkakshuset stå kvar i fönstret, och ingen fick äta av det. När julen skulle dansas ut på tjugondag Knut och pappa ville slänga det, sa Majken nej.

– Någon bor där, sa hon. Och det är vinter.

Pappa tittade på henne. Sedan tittade han på den lilla granen av ett enda barr.

– Förrådet, sa han. Där är det torrt. Och tomtar har alltid trivts i uthus.

Så pepparkakshuset flyttade ut i förrådet, på en hylla där det var torrt och lugnt. Majken fyllde fingerborgen på nytt varje lördag. I ritblocket ritade hon nissen också, med röd luva.

Och om du någon kväll i januari smyger förbi förrådet och tittar riktigt noga, kan du kanske se ett litet sken i ett fönster av pepparkaka.